”Mina deckare handlar mer om människor och relationer än om kriminalitet”
Anna Grue har en stor och nästan livslång kärlek till mysdeckare. I sommar är hon aktuell i Sverige med första boken i serien Fru Mortensens mysterier, Loppismysteriet, med protagonisten Anne Maj Mortensen som utredare. Här berättar Anna om sina tankar om genren – om vad en mysdeckare är, vad genren kan bidrag med, om hennes egna favoriter och vad som inspirerar henne när hon själv skriver.
Vad är en mysdeckare och vad gör genren speciell?
Genren kommer framför allt från de brittiska öarna. Medan vi i Skandinavien är superbra till råa och nästan journalistiska polis-thrillers med högt tempo och en viss nivå av realism, så har engelsmännen en tradition av lite lugnare kriminalromaner som betonar karaktärer, atmosfär och udda intriger framför våld och intensitet. De tar god tid på sig att skildra psykologi och relationer – utan att tappa spänningen.
Och sen spelar även humorn en viktig roll. Känslan av lekfull lätthet när de många ledtrådarna och pusslen ska lösas och tolkas. I en riktig mysdeckare kan läsaren vara med och lägga pusslet – mördaren verkar alltid som en till synes helt normal person i en definierad grupp av människor och kan därför inte plötsligt dyka upp som en främmande psykopat i det sista kapitlet. Ett annat utmärkande drag är att våldet vanligtvis är väldigt nedtonat. Hos vissa författare finns det inte ens en beskrivning av liket.
Vilka är dina egna favoritförfattare inom genren?
I mysdeckaregenren bryr sig sällan läsaren så mycket om realism, om polisproceduren följs till punkt och pricka eller ifall de rättsmedicinska läkarna är på rätt geografisk plats. Av den anledningen är ofta huvudpersonen en privatdetektiv. Så är till exempel fallet i Agatha Christies böcker, som utan tvekan är genrens uppfinnare. Hennes Miss Marple och Hercule Poirot är några av de absolut bäst utformade och mest originella detektiverna i litteraturhistorien, och humorn är alltid, alltid närvarande. Ingen behöver få mardrömmar av Christies romaner, men de flesta lämnas med ett litet leende på läpparna.
En annan av de klassiska mysdeckarförfattarna är Dorothy L. Sayers. Visserligen är hon lite mer rå i sin beskrivning av våldet, men tyngdpunkten i böckerna ligger i den intellektuella bevisframläggning som utförs av den charmiga, ädla Lord Peter Wimsey och hans deckarförfattare till fru, Harriet Vane. Sayers deckare är väldigt smarta, spännande och otroligt roliga.
Några nutida favoriter är Alexander McCall Smiths helt underbara serie om Mma Ramotswe, som driver den främsta detektivbyrån i Botswana, samt Kate Atkinsons fem deckare om detektiven Jackson Brodie från Edinburgh. Båda serierna är fantastiska – med den skruvade skotska humorn som drivkraft i karaktärsbeskrivningarna och händelserna.
Vill man gärna läsa något från Skandinavien så har till exempel Kirsten Holst och Else Fisher skrivit utmärkta mysdeckare, men mest känd är nog Maria Lang, även fast hon – precis som Colin Dexter – bryter mot genrens traditioner och har en polis i huvudrollen. Båda författarna låter dock sina huvudpersoner uppträda så självständigt och excentriskt att de lika gärna skulle kunna vara privatdetektiver.
Finns det någon film eller serie i genren som du skulle vilja lyfta?
Morse, såklart, samt spin-offs som Lewis och unga Morse. De är otroliga serier, som jag själv aldrig blir trött på. David Suche är eminent på sitt finurliga sätt i Poirot-serien och Joan Hickson som Miss Marple är inget mindre än stor konst. Maria Langs romaner har adapterats till film på ett utmärkt sätt och jag har en svaghet för både Vera och George Gently som utspelar sig i Northumberland, även fast de nog faller utanför genren. Men de har humorn och den brittiska atmosfären, vilket väger tungt för mig.
Vart hämtar du din egen inspiration ifrån?
I matbutiken. På färjans café. Vid familjens påsklunch och vid julbordet med kollegorna. Överallt där människor möts och pratar med varandra. Ett samtal, en formulering eller en känsla kan fastna i mitt huvud och så bygger jag vidare på det. En äktenskaplig diskussion vid kyldisken om ekologisk eller inte ekologisk mjölk är väldigt intressant för mig och jag kan absolut få för mig att smyga efter för att höra ifall det finns flera oenigheter, samt vilka ord och uttryck människor använder när de kommunicerar. Jag lägger mycket tid på att spekulera och fundera kring sådana saker, och det handlar såklart om att mina böcker i grunden handlar mer om människor och relationer än om våldet. Och jag älskar dessutom att skriva dialog.
Själva uppbyggningen av romanerna och de enskilda intrigerna kommer oftast naturligt men de influeras såklart av de många, många deckare jag har slukat sedan barnsben. Det sitter i ryggmärgen – hur man skapar spänning, hur många misstänkta som det som minst ska finnas, hur snabbt eller långsamt utredningen ska fortlöpa. Det lärde jag mig av de gamla mästarna och det skäms jag inte över att säga.
